Ofta tar vi livet för givet allt bara rullar på utan att vi stannar upp och tänker att man faktiskt är glad för att man lever. Jag tänkte mycket på det när min älskade mamma gick bort för ett par årsedan. Det tog fem veckor från det vi fick beskedet att hon hade cancer tills cancern tog hennes liv. Under dessa veckorna var det bara ett stort kaos.
Vi tänkte inte utan bara följde med känslorna gick upp och ner och det var skratt och gråt, mest gråt.
Innan mamma blev sjuk tog vi livet för givet allt var bra och livet var underbart. Men så händer något som gör att man stannar upp. Tyvärr stannar vi inte upp tillräckligt utan efter ett tag rullar livet på vidare tills något nytt händer.
Vår ena dotter blir gluten intolerant (celaki), livet tar en ny fas med att läsa innehållsdeklarationer, bakning och få en fungerande tillvaro som gör att livet fungerar. För det är det vi gör vi människor vi är väldigt anpassningsbara.
Nu har Linus fått diabetes I. Ny fas igen med läsning och allt som man ska lära men framför allt allt Linus behöver lära sig för att hans kropp ska fungera.
Linus är väldigt duktig och tar snabbt och lär sig att ge sig själv insulin och ta tester på blodet.
Han är 14 år mitt i tonårsfasen och behöver nu vara mer ansvarstagande än vad han riktigt är mogen för.
